Den där dagen

Anställningsintervjun!

En morgon i april 2013. Jag väntade på honom på ett litet lokalt kafé i Istanbul, dolt inne på en trång gata i Cihangir-kvarteren. Det var ett väldigt vänligt och mysigt ställe som fylldes av lukten av turkiskt kaffe och traditionell musik. Jag kände mig nervös och tittade på de små svartvita bilderna på väggarna; det var foton av gamla kvinnor och män från förra seklet. Den unga servitrisen kom och ställde den lilla koppen med turkiskt kaffe på bordet, precis intill mitt anteckningsblock och min penna. ”Kahve sade” sa hon.

Precis då öppnade en blond, snygg, lång man i trettioårsåldern dörren till kaféet. En kylig vind fick mig att vira min sjal runt halsen. Han kom emot mig och presenterade sig själv med brittisk accent som the Human Resources Manager. Efter att vi skakat hand beställde han te och satte sig framför mig. Vi pratade om situationen i Syrien och medias roll under kriget. Han visste mycket om mitt land och förstod situationen för syriska flyktingar i Turkiet. Det var ett fantastiskt möte som slutade med ett anställningskontrakt. När vi skulle skiljas åt sa han: ”Jag tror att vi kommer att bli vänner och inte bara kollegor”.

På nattklubben!

Jag och mina syriska vänner gick till Tekyon. Det är en mycket känd gayklubb i Istanbul. Mina vänner ville fira att jag fått ett nytt jobb och ha en galen natt. Till Tekyon kommer fler än femhundra personer varje helg, homosexuella män i alla åldrar från både Mellanöstern och Europa. Många älskar att gå dit trots den dåliga kvaliteten på drinkar och musik. 

Mitt under festen kände jag mig berusad och började att hoppa istället för att dansa. Mina vänner lyfte mig och med hjälp av dem kände jag mig som den längsta killen på nattklubben. Medan jag såg hur ljuset färgade ansiktena röd-blå-gul-gröna kände jag plötsligt igen hans ansikte, the Human Resources Manager som anställde mig dagen innan. Han lyfte sitt ölglas mot mig. Det var väldigt pinsamt och jag tog mig ner på golvet för att gömma mig i folkmassan men hamnade framför honom. Han bröt tystnaden och sa: ”Trevligt att träffa dig här”.

På jobbet!

Han var väldigt omtyckt. Även om han var öppet gay blev ett par kvinnliga kollegor kära i honom och ville komma honom nära. Som chef på HR-avdelningen gick han runt med sina papper och en penna bakom örat bland de anställda. Denna tur slutade alltid med två koppar kaffe på mitt kontor. Vi pratade om allt annat än arbetet. Istället handlade det om turkisk mat, mode, shopping, musik, konserter och barer. På lunchen brukade vi fortsätta samtalen. Vi blev bra vänner, precis som han hade trott vid vårt första möte. Det var en vänskap som hjälpte mig som flykting att känna mig trygg i Turkiet. Han var väldigt enkel och glad; det lättade den sorg som jag bar på från Syrien. 

Han reste ofta till London. Han blev budbärare mellan mig och min pojkvän som bodde där. Jag brukade skicka och få presenter genom honom. Hans var inte borta länge och mest på helgerna men jag saknade honom när han var iväg. En gång blev han kvar längre, efter en dryg vecka frågade jag våra brittiska kollegor vad han gjorde där men de sa att de inte visste. En månad senare kände jag mig orolig då han inte svarade på mina e-mail. Jag antog att han slutat på jobbet och kände mig arg på hela företaget.

På Grindr!

Två månader senare när jag satt på en bar och uppdaterade Grindr på min telefon dök hans foto upp. Appen visade att han var hundra meter bort. Jag skrev direkt till honom: ”Var har du varit min vän?” Han svarade: ”Jag kom precis, ska vi ta en öl?” Han hade inte förändrats; alltid lika förtjust i turkisk öl.

I baren!

Det var ett varmt möte. Han sa att han hade saknat Istanbul och mig. Han såg lite annorlunda ut, hade tappat i vikt och verkade sorgsen. När jag frågade honom om han var ok berättade han att han var lite sjuk och behövde stanna längre i London. Eftersom cancer fortfarande är tabu i den kultur jag kommer från bestämde jag mig för att byta samtalsämne och började prata om vackra män och gaylivet i Istanbul. Jag sa att han borde kolla efter en turkisk pojkvän. Han gillade män från Mellanöstern och många turkiska män var intresserade av honom på nattklubbarna. Han tog en sista klunk från sin öl och bad bartendern om en till. Med tårar i ögonen tittade han på mig och sa:  ”De är rädda för mig”. Han märkte att jag satt som ett frågetecken och la till: ”För att jag är positiv”. Jag svarade direkt: ”Det är superbra, de flesta bögar gillar positiva mer än negativa”.

Hans ansiktsuttryck sa mig att jag hade sagt något korkat. Jag förklarade vad jag menade; i det arabiska gaycommunityt betyder positiv موجب ”top” och och negativ سالب ”bottom”. Han brast ut i skratt. ”Förlåt” sa jag. ”Sluta! Jag måste kissa!” sa han och sprang till toaletten. Efter några minuter kom han tillbaka med en näsduk för att torka bort tårarna och skratten. ”You made my day” sa han. Han kramade om mig och sa att jag var så oskyldig. Jag förstod ingenting förrän han berättade att han lever med hiv sedan 2006. Han fick det från sin förre detta pojkvän i Tyskland. Det var det som var anledningen till att han åkte till London så ofta; han hämtade ut sina mediciner och träffade sin läkare. Han pratade och jag funderade över hur jag skulle svara eller agera. Det var första gången jag träffade en person som lever med hiv.  

Han var smart. Han visste att jag saknade kunskap och förklarade därför allting för mig. Han berättade att han stod på behandling som gör att han kommer att överleva på flera sätt. Han sa att han fick en massa biverkningar i början men att han ändrade medicinering till en tablett om dagen. Sedan fick han problem med den nya medicinen och behövde byta igen. Som tur är finns det så många olika behandlingar idag att det går att ändra om man får bieffekter. Hans läkare ville att han skulle stanna i London så de kunde ha koll på honom och se att allt fungerade som det ska. Han berättar också att han har omätbara virusnivåer och därför inte kan överföra viruset till andra. 

Han var väldigt tacksam; han hade inte trott att han skulle leva så länge. Till slut kände han att han gav mig så mycket information om hiv på en gång. Han bytte ämne och började prata om boende i Istanbul och frågade om jag kunde hjälpa honom att hitta en lägenhet. Jag frågade direkt om han ville flytta in hos mig och så kom det sig att vi började bo ihop.

I lägenheten!

Många hemligheter. Den största var att jag inte berättade för någon om min rumskamrats status. Jag ville inte lyssna på alla frågor från mina vänner med hivfobi. Den andra hemligheten var mina känslor. Jag var själv förvirrad över att bo ihop med honom. Jag tänkte att jag hade tagit ett beslut som jag inte var redo att hantera. I Syrien var hiv mer tabu än homosexualitet.  När jag bestämde mig för att skriva den här texten för PG Väst var det svårt att minnas alla detaljer av vardagen ihop för allt eftersom tiden gick var det bara helt vanligt umgänge. Men jag kommer aldrig att glömma den första kvällen då jag gick in i badrummet för att borsta tänderna innan jag gick och la mig. Jag såg min tandborste bredvid hans i tandborstmuggen. Jag kunde inte förstå vad mina känslor handlade om. Rädsla? Skam? Oro? Skuld? Det kändes som att jag stod inför sanningen, att vara eller att inte vara, att acceptera honom eller inte. Det var det faktiska ögonblicket, när jag stod där ensam i badrummet utan att någon kunde se mig. Jag väntade lite för att låta kroppen och hjärnan reagera. Jag lämnade badrummet, stolt över mig själv, med fräsch mun och rena tänder med mina blåa tandborste tätt intill hans.  

Jag fokuserade på vår vänskap och på hur jag skulle kunna stötta honom, jag lyssnade på hans berättelser och lärde mig av dem. Vi pratade och pratade i timmar i soffan, han berättade om sitt liv före och efter. Om hur han litade på sin läkare och uppskattade vården i London. Han berättade om dagen då han fick reda på att han fått hiv från sitt ex i Tyskland. Jag kunde inte förstå att de fortfarande var vänner och hade kontakt med varandra förrän jag var med under ett av deras videosamtal. Jag tyckte att det var en alldeles särskild berättelse, ett exempel på förlåtelse och ömsesidig värme.

Han var ledsen när han sa att andra bögar sprang iväg från honom när han berättade att han var positiv men stod på behandling. Han ville hitta någon. Vi blev väldigt nära vänner, många av våra kollegor och vänner trodde att vi var kära i varandra. Sanningen är att vi var som bröder.

I min säng!

Vi hade en tredje gäst i min lägenhet. Hon var en syrisk flykting från Syrien som sökte boende och jobb i Istanbul. Vi bestämde oss båda för att hjälpa henne tills hon lyckades. Alla tre var lite konfunderade över var och hur  vi skulle sova. Han ville lägga sig på den hårda soffan,  men då sa jag att han kunde dela säng med mig istället. Ja. Jag försökte bli av med min rädsla, jag ville förändras. Jag hade en stor säng och den ville jag nu dela med en positiv man, jag som bara en månad tidigare inte ens visste vad positiv betydde.

Den första natten när vi skulle sova pratade vi om den där första anställningsintervjun, den där dagen då han kom till kaféet och hur han då lovade att vi skulle bli vänner och inte bara kollegor. 

Text: Khaled Alesmael

Dela